Capriole

 

Idag kom jag lite sent till lektionen (pga. trafiken, vägen hem från jobbet) så jag hade för lite tid på mig att göra iordning min häst och kände mig stressad och upp i varv. Till på köpet fick jag veta att jag skulle rida Fjuttis. NEEEEEJ och ÅÅÅHH NEEEEJ. Ja, Fjuttis är monsterhästen som jag höll på att flyga till månen av på dressyrkursen för några helger sedan. Det var han som gav mig en verklig nära döden upplevelse när jag skulle öva mina ej existerande galoppfärdigheter. Arma minnen!! (Den lektionen kan du läsa om HÄR.)

 

Både han och jag skrämde varandra så till den grad att vi inte ens kunde se varandra i ögonen efter den lektionen, så jag fick så klart en liten klump i magen nu när jag skulle rida honom igen. Hur skulle detta gå?? Men lektionen visade sig inte bli så avancerad. Vi skulle rida slalom. Zick-zack mellan koner. I skritt och i trav. Och till sist varsina två galoppfattningar runt på fyrkantsspåret.

 

Slalomövningen var busenkel. Om jag nu får vara så morsk att jag säger så. :-P Alltså hallå....?? Styra höger och så vänster och så höger och så vänster. Lagom kul. ;-) Fast med tanke på att monsterhästen Fjuttis är ungefär lika lång som halva slalombanan så blev det ändå lite komplicerat att styra honom emellan och få till snygga vändningar runt konerna. Han fick böja sig som en banan för att få plats. Och så det vanliga dilemmat... att försöka undvika att göra köttfärs av de små ponnierna framför oss... Håll in, håll in! Men jag kände ändå överlag att det var en ganska trist och understimulerande lektion. Jag jobbar ju mycket i skritt och trav på mina privatlektioner så dessa grupplektioner blir lite för enkla just inom de områdena för mig.

 

 

Galoppen däremot har jag att jobba på!! (För av olika skäl jobbar vi inte alls med galoppen på privatlektionerna. Instruktören har flyttat till en ny gård där vi håller till och det finns inte ännu någon paddock eller någon bra plan yta att jobba i högre farter på där.) Galoppen var även idag, liksom förra gången, makaber. Eller egentligen helt underbar, om man har balans och styrka att följa med i den! Men jag som sitter som en förtvivlad krabba och kniper runt hästmagen för glatta livet och drar upp fötterna så att de krafsar kusen under hakan har ju fullt sjå att hänga mig kvar i sadeln och inte försvinna ut genom takluckan i ridhuset.

 

Jag var liksom förra gången mer eller mindre skräckslagen under hela färden och höll på att flyga av i varje kurva. Och eftersom jag alltid tappar stödet i stigbyglarna slutade det liksom förra gången med att jag hängde i tyglarna. "Dra inte i innertygeln!! Bromsa honom med yttertygeln!!" Vrålade läraren. Så det försökte jag väl göra.

 

Men vänta nu här... Varför ska man dra i yttertygeln när man ska bromsa ner en galen häst i full galopp??? Någon med ett svar?

 

Ja, men idag kände jag ändå att jag var lite längre ifrån att åka av än förra gången. Jag hade en gnuuuutta bättre balans idag. Därmed inte sagt att galoppen såg mindre grotesk ut... ;-)

 

Nåja.... Tålamod är en dygd..........

 

 

Jag vill inte rida Fjuttis igen. Och det framförde jag tydligt till läraren idag. Jag behärskar honom inte... Inte ännu. Jag har för dålig balans i galoppen.