Capriole

 

 

Idag överlevde jag min allra första dressyrkurs!! (Vad dagen hade med dressyr att göra försöker jag fortfarande bli klok på.) Det förtjänar onekligen några skålar och ett rejält bubbelbad! =D

 

Och en bekännelse.

 

Så här var det...

 

Först hade vi en timmas teori, men det var ingenting som var nytt för mig. Jag sitter ju ändå, nördig som jag är, och plöjer hästböcker hela kvällarna. När ridningens timma var kommen blev jag tilldelad "Fjuttis", stallets största häst, som var vida känd över hela bygden för sin oproportionerligt långa kropp. K. A. T. A. S. T. R. O. F. !! Jag var inte bara som en liten ekorre i jämförelse med honom - han skrämde dessutom vettet ur mig med sina massiva kroppsdelar och intensiva blick. Och motgångarna lät inte vänta på sig...

 

Problem 1 - han vägrade flytta på sin stora rumpa som blockerade boxingången. Problem 2 - han vägrade lyfta på sina enorma hovar när jag skulle kratsa dem. Problem 3 - när jag tog hjälp av det berömda grimskaftet (som man lägger runt hoven för att kunna lyfta den när den bråkar) så lyckades jag ändå inte röra dem ur fläcken. Så det slutade med att läraren fick komma till undsättning och vi tillsammans, under blod svett och tårar, fick slita och dra i hans stolpar till ben, tills de behagade lyfta på sig. För elak var han minsann inte. Bara lite morgontrött.

 

Men det största "problemet" visade sig uppstå på hästryggen. Han var ju sjumila lång!! Jag drabbades av höjdskräck och svindel så fort jag hade klättrat mig upp i sadeln. Vartenda steg han tog täckte mer mark än vad resten av gruppens gosiga miniponnier gjorde tillsammans. Typ. Möjligtvis något överdrivet. ;-) "Håll in honom! Han kliver ju över ponnien framför!!" Röt läraren ursinnigt. Jag höll in honom så gott jag kunde. Mina armar värkte och hjärnkontoret arbetade febrilt för att hitta någon lösning på problemet - problemet att han kom så mycket fortare framåt än resten av gruppens ponnier. Dessutom var inte detta någon seg och släpig häst utan han försökte gärna kasta sig iväg i högre tempon så fort han märkte att jag tittade åt ett annat håll.

 

Lite för mycket häst för lilla mig. Kunde jag konstatera. Jag är trots allt bara en 52-kilos tjej, med inte allt för imponerande muskler. :-( Men alla de mindre, mer behändiga hästarna var förstås beslagtagna av stallets mer rutinerade tjejer som visste vilka hästar skulle hålla sig undan, och eftersom jag var den enda vuxna i gruppen föll lotten på mig att ta mig an den största besten. Logiskt.

 

 

Vi hade en intensiv kamp - 52-kilosjag och 700-kilosklumpen. Och ännu mer intressant blev ritten när vi övergick till trav. Han hade så långa ben att han nästan trasslade in sig i dem. Och traven var helt - helt brutalt makalös. :-O Jag har aldrig upplevt något liknande, och ändå har jag åkt det mesta på de flesta tivolin. Mental chock. Det kändes som om jag var halvägs mot månen och vände vid varje travsteg. Duuiiiiiink...........BOM, duuuuiiiiiiink.....BOM, duuuiiiiiink..... och där försvann jag upp genom ridhustaket! Nä, skämt åtsido. Jag kom alltid tillbaka ner igen. Efter varje uppsving! ;-)

 

Efter några plågsamma varv i ridhuset, där jag i kallsvett febrilt försökte undvika att krossa allt som kom i vår väg och de andra ekipagen som smet mellan benen på oss, var det dags för galopp på volt. Som om inte spänningen var nog. ALLTSÅ SKOJAR HON????? Ska jag galoppera på denna vandrande katapulten?? Rena rama självmordsförsöket. Jag som inte ens kan galoppera ordentligt på de små ponnierna ännu utan sitter och kniper som en kräfta med fötterna för att hålla mig kvar.

 

Det fanns ingen tid till eftertanke eller några sista välstämda böner. Hästen hade sett fram emot detta och det var bara att åka med. "Fjuttis" sträckte förnöjt ut sina gängliga påkar och sköt iväg i första bästa krök. Och jag flög efter, hängandes och slängandes i tyglarna.

 

Det var bara att stirra framför sig, vettskrämt tugga sig i tungan och låta sig slungas med. Låtsas att man var någon slags Barrel Racing stjärna. (Öh.. Inte så troligt.) Så där dundrade vi fram! Han på marken och jag en bra bit ovanför. Knappt nuddandes sadeln någon enda stund. Jag kände mig mer som en hare än en människa.

 

"Svänga!!" Ropade läraren när vi i våldsam fart dundrade mot kortsidan. Men jag hade förstås redan tappat den sista gnutta balans och självaktning jag möjligtvis haft vid färdens början. Att svänga var inte att tänka på. Istället grabbade jag tag i manen och såg förtvivlat tyglarna sakta men säkert glida mig ur händerna. Läraren insåg dilemmat. "Sakta av!" Gastade hon och rappade spöt mot ridhusväggen. Jag famlade i blindo efter tyglarna och hängde mig tanklöst i dem för att få stopp på äventyret. Märkligt nog verkade inte stållen bry sig utan fortsatte rasa på. Jag var naturligtvis en håååååååååårsmån ifrån att flyga av!! Men - och det tackar jag min lyckliga stjärna för - hästen bestämde sig plötsligt för att det fick vara nog på tramset och stannade. Och där hängde jag som ett skjutet stycke kött över ryggen på honom och flåsade mig hes.

 

Det måste ha varit en fruktansvärt skojig syn. Jag kan nog minnas att en och annan av ponniemammorna på läktaren log från öra till öra. Check för dressyrkurs dag ett!