Capriole

 

Och nu undrar ni väl hur många meter höga hindrena var? Nja.. alltså... *harkel* Om jag ska vara ärlig så var detta bara en lokal tävling på min o-flashiga ridskola, med alldeles ynkligt låg nivå av prestigekänsla.

 

Jag valde att ta det riktigt, barnsligt lugnt och skrev upp mig på att tävla på lägsta nivå. Dvs. där bommarna sitter så lågt att man i det närmaste kan KLIVA över dem. Jag vågade inte vara högmodig och tro att jag skulle kunna hantera något mer utmanande än så, när jag aldrig tidigare har tävlat. (För visst måste det ändå räknas som en tävling när det är en applåderande publik och rosetter till de som ridit felfritt? =D)

 

 

 

Fegis? Ja... kanske. Och tur var väl det, för jag blev tilldelad Fjuttis (som jag har skrivit om tidigare att jag är smått skräckslagen för att rida). Hade vi försökt oss på några högre hinder så hade jag spottat talltoppar vid det här laget, och klöst taggkvistar ur baken. Nä. Vi valde att skumpa fram i kontrollerad trav och studsa lite enkelt över hindrena. Nemas problemas. Som om man inte hade gjort annat. Bara att titta dit man skulle och inte glömma banan. Och jag menar - bara det var en bedrift för mig, som aldrig har övat någon slags bana förut! Och som dessutom har ett minne på nivå med en alzheimersdrabbad åldring.

 

Jag var där 12.00 för att göra iordning Fjuttis, sen gick vi väl banan runt 13.00 tror jag och så var framhoppningen 13.30 (om jag minns rätt?) och tävlingen började 14.00 för lägsta klassen. Dvs. JAG samt några andra små filurer på 7-8 år som red som drottningar/kungar. Jag försökte göra detsamma.

 

Felfritt. Helt totalt felfritt! Ingen felstyrning, ingen vägran, ingen rivning. Bara en häst med riktigt skön attityd och egen motor, och en ryttare som för det mesta hängde på. Man kan ju inte tro sina ögon och öron... Att det skulle kunna gå så bra.

 

 

 

Och jag hade inte ens haft vett att bli nervös...