Lektion 26 - att bromsa upp galopp

 
 
Denna lektion jobbade vi med:
  • Fyrkantsspår och snett igenom
  • Ofrivillig galopp
 
Idag var det meningen att jag skulle få bekanta mig med en ny ridkamrat - Lilla C - som läraren menade skulle passa mina ambitioner perfekt. Hon var en vit, maxad D-ponny. Och ett sto. Alltså ett tvättäkta sto med allt vad det innebär! ;-) Egensinnighet, stark vilja, oberäknerligt temperament, stor arbetsvillighet, lyhördhet och engagemang. Fick jag veta. Till skillnad mot resterande ponnier i ridskolans stall var hon väldigt känslig för hjälper och hade en känslig mun, förklarade läraren. Men om man jobbar henne på rätt sätt är hon en fantastisk begåvning som har kostat mig många dyra slantar! Berättade läraren.
 
Jag tog det som en komplimang att läraren tilldelade mig denna häst. Rimligtvis måste det väl betyda att läraren tycker att jag har en någorlunda mjuk och följsam kontakt med hästen, annars hade jag inte fått rida henne. Tänker jag.
 
När jag kom in i hennes box såg jag dock till min fasa att hon hade gjort sig illa i ansiktet och hade ett köttsår rakt över halva nosryggen. Det såg otäckt ut, men visade sig inte vara så farligt. Läraren fick plåtstra om henne och jag blev tilldelad en annan häst. Fjuttis. Gaaaahhhh!! Blir jag aldrig av med den hästen??? Jag var djupt besviken och smått gråtfärdig. Och så fick jag samtidigt dåligt samvete. För trots sin monsterstorlek är Fjuttis en VÄLDIGT snäll och godmodig häst i all hantering. Så jag bad honom ödmjukt om förlåtelse och försökte låta bli att bli nervös för lektionen. (Hans yviga gångarter och min fortfarande så vackliga balans går inte så bra ihop. Vilket bevisades DENNA lektionen!)
 
Jag tog läraren åt sida och framförde med skallriga tänder att jag inte ville galoppera på honom. Med senaste lektionernas vansinneslopp i åtanke var läraren rörande överrens med mig om att både jag och Fjuttis skulle få slippa ytterligare liknande skräckupplevelser. Phjuu!! En sten lyftes från mitt arma hjärta!
 
Idag gick vi runt på fyrkantsspåret och sedan gick vi snett igenom, i diagonaler, mot varandra. Alltså vi var två och två som skulle rida åt motsatt håll och mötas på mitten utan att krocka. Typ. Bajsenkel övning, rentutsagt! Hallå!?? Hur stora är oddsen att man liksom kör rakt in i den andra hästen? =D Samtidigt som allting faktiskt ändå är en utmaning på Fjuttis, då han har så lång kropp och långa ben som han och jag hela tiden måste försöka hålla reda på.
 
Jag hade en bra sits idag och red i ett bra och jämt tempo. Jag följde vägarna och hittade inte på egna. Jag körde inte över någon ponny. Det måste ju räknas som en lyckad lektion ändå! Så långt, så väl.

Jag fick honom till och med att slappna av och sänka sitt huvud. Lyssna på mig och sluta stirra efter allt annat. Att få denna skrangliga, långbenta sak att gå i en hög och samlad form är överkurs för min del, i nuläget. Men jag kände mig fullt nöjd med att jag fick honom lite mer lösgjord under lektionens gång.
 
 
"Galopp på fyrkantsspåret!!" Röt läraren plötsligt. Va!? Hallå!?? Jag!?? Hade jag inte precis dyrt och heligt blivit avsvärjd alla dagens galopp-plikter? Läraren hade uppenbarligen ändrat sig. Eller drabbats av akut minnesförlust. Alternativt hämndlystnad.
 
Jag bet ihop och satsade järnet. Fick till en bra galoppfattning med skänklarna, men glömde eftergiftet i tyglarna. Det sket hästen i. Han dundrade framåt oavsett och det var bara att flyga efter. Fortfarande sitter jag och kniper krampaktigt med mina små fötter om händens stora mage för att hålla mig kvar. Rysligt icke-funktionellt ridmetod!! När ska jag sluta med dessa fasoner? :-(
 
Jag känner mig enormt frustrerad och vill slita mitt hår över att jag inte riktigt hittar grejen med hur jag ska sitta för att få stöd och balans i galoppen. Jag flyter omkring och hittar ingen tyngdpunkt. Jag förstår ju någonstans att jag inte ska dra upp fötterna och knipa med benen, att jag ska göra precis tvärt om. Men när jag försöker sträcka ut benen och ta stöd så skumpar jag bara ännu mer och håller på att flyga av. Vilket jag så innerligt gärna vill undvika både idag och imorgon.
 
Så här har jag känt det i över en månad nu och jag får liksom inte till det! Jag hittar det inte!! Stödet alltså.
 
Den enda lilla framgång i galoppen för dagen var att jag hittade en ny inbromsningsmetod! Jag liksom reste mig i sadeln och tog spjärn framåt med fötterna i stigbyglarna och tog ett rejält och bestämt tag i tyglarna. Och lyckades på så vis, med all kraft, få hästen att behärska sig lite. Och så började jag helt sonika att rida lätt tills hästen anpassade rytmen och gick ner i trav. Obekvämt, men det fungerade som en bra åtgärd mot ofrivillig fortsatt galoppfärd.

Nog begriper jag att en riktigt elegant ryttare inte sätter sig och spjärnar med fötterna och lutar sig bakåt när den vill få stopp på sitt åbäk. Men med tanke på att jag innan har haft noll stöd i stigbyglarna och istället hängt och slängt i tyglarna när jag ska försöka parera en för hög fart - vilket i sin tur har lett till total förlust av balans och en påtaglig risk för att få skrapa hakan mot ridhussargen - så får denna nya metod nog ändå ses som ett uppenbart framsteg. Jag insåg helt enkelt idag hur jag skulle få stopp på en galopperande häst utan att tappa balansen! Det ger jag mig själv åtta klappar på axeln för.

Ännu är inte sista ordet sagt. Jag ska lära mig detta!!!
 
Tack för all pepp och kärlek... =D

Kommentera här: