Capriole

 

(Ja, nu är det så länge sedan jag bloggade att jag nästan har glömt vad jag lärde mig, men som tur är har jag kvar mina minnesanteckningar från lektionerna som friskar upp mitt minne!)

Idag var det så regnigt och lerigt i paddocken att vi fick rida ut i skogen istället. Det här med att rida ut i skogen är nytt för mig, bör tilläggas! Det har vi inte fått gjort någonting på ridskolan. (Jag har varit på en turridning EN gång i mitt liv, och den turridningen kan knappast kallas för någon äventyrning av mina (o-)befintliga ridkunskaper. Hästen var en sömning och trofast gammal tjänare som helst inte gjorde mer än vad den måste.) 

 

Det innebar att min lärare red sin egna privata häst och jag red hennes andra häst Isen (ja, den som jag brukar rida lektioner på). Det innebar också att hästarna visade helt nya karaktärer, nu när de två kom tillsammans fritt ute i naturen. Plötsligt fick de för sig att de var ute på öppna fält och i händerna på dunderrutinerade mångårsvana ryttare, ute i skogen för att tävla med varandra och riktigt få ge utlopp för all energi som har legat och pyrt. Jag kände redan efter några steg, styrda ut mot skogen, att det bubblade av energi i Isen och att hans ögon glödde på ett alldeles läskigt nytt sätt.

 

 

Men vad gör man? Det är ju bara att hålla i sig och tuta och köra. Den tekniken har jag ju testat några gånger förut också, när inte allt har gått som jag har tänkt mig på ridlektionerna. "De kommer nog vilja galoppera!" hade instruktören varnat innan. "Men det har du ju testat några gånger nu så det går säkert bra. Vi får se till bara att hålla oss ifrån öppna ytor och tänka på att de inte får börja tävla med varandra. Du måste se till att Isen håller sig bakom min häst och inte får för sig att försöka springa om!" Instruktören var ändå skapligt lugn inför det som komma skulle. Det borde hon inte vara.

 

Jag var alltså strängt beordrad att hålla mig bakom henne i ledet och hon valde finurligt de allra trångaste och snårigaste skogsstigarna för att inte ge pållarna några chanser till några hetsiga vansinneslopp. Och ändå var det förstås helt kört bara efter några minuter in i skogen. Det gick fortare och fortare och hovarna under mig kunde inte hejdas. Grenarna piskade i ansiktet på mig och jag tappade lite kontrollen. "Okej, vi får låta dem sträcka på benen lite en stund så att de lugnar sig!" Ropade instruktören bak till mig och styrde mot en bredare skogsväg. Ja, det var ju spiken i kistan. Om man säger så. Min häst fick 85 heta skott i skinkorna och flög iväg som en obevakad katapult i utförsbacke.

 

Jag hade fullt sjå att överhuvudtaget hålla mig kvar på ryggen. Kan konstateras. Att hålla sig ordentligt i ledet bakom instruktören och hennes häst var att glömma. Isen hade tagit ledningen i kapplöpningen efter bara några röda sekunder och hetsade därmed upp den andra hästen till revansch. De fullkomligt vältrade sig fram där i skogen. Jag minns hur jag skumpade och flög och slängdes än åt höger och än åt vänster. Tappade stigbyglarna om vartannat. Snabbt gick det! Det var inte alls samma sak som att galoppera på ridskolans skänkeldöva gamla melankoliska övergödda krakar, som under kontrollerade former lät sina stora magar skvalpa runt i innanför ridhusets väggar. De lugna sävliga galoppskutten som jag hade övat mig på, i 3-metersträckor åt gången, på ridskolelektionerna kunde ta sig någonstans och dra åt pipsvängen! Detta var två unga galna hästar, pigga på livet och med oanade resurser av energi. Fullständigt hastighetsblinda.

 

 

 

Det var en intressant upplevelse. För denna galoppen liknade ingenting av det jag hade testat innan. Den där vanliga tretaktiga rytmen var som bortblåst. Det gick så rysligt fort att det var som om han tog galoppen i fyrtakt istället för tretakt. Eller tvåtakt, beroende på hur man ser det. Han liksom nästan hoppade jämfota fram, med bakhovarna långt framför framhovarna. Kan någon förklara vad den galopptekniken handlade om??? (Jag har så här i efterhand, efter gedigen googling, förstått att gångarten jag fick erfara är något som kallas för "fyrsprång".)

 

Jag kunde inte följa med i rytmen, jag hann inte ens komma ner från ett språng innan jag var i skyarna av nästa. Jag blev rädd och knep tanklöst åt med fötterna och benen om hästens mage för att hålla mig på plats. Jag insåg detta och försökte slappna av. Tyckte inte den tekniken fungerade så mycket bättre. Tvärt om började min kropp ta ut rejäla svängar i varje galoppsprång och jag skumpade och svävade några meter ovanför hästan. Kändes det som iaf. Fullständigt ur kontroll. Dunsade ner igen, ibland framför sadeln och ibland bakom. Ibland rakt, ibland på sniskan. Insåg att jag sedan länge hade rasat ifrån min instruktör som ropade något där bakom mig. Antagligen att jag skulle sakta ner farten. Eh.. skojar hon eller?? Det är väl det enda jag har fokuserat på sedan vi lämnade stallet, och resultatet är likväl noll.

Nä. Det var ingen skojig syn att se mig och Isen denna dag. Och jag försjönk i en omedelbar och kortvarig depression när jag insåg att galoppen, den sitter INTE ännu. I skritten och traven har jag lärt mig att slappna av med benen och följa med rätt i rörelserna. Få ner hälarna och allt det där, som jämt och ständigt tjatas om. Men i galoppen, där är jag fortfarande på ruta ett. Gröngöling. Hur jag ska kunna trycka ner hälarna och stödja i stigbyglarna när jag ständigt kastas upp i luften av varje språng? Och hur ska jag kunna hålla mig nere om jag inte får knipa åt med benen om hästens sidor? Vi snackar ju liksom vanlig hederlig gravitationskraft här. Jag kan ju inte göra mig tyngre än jag är?

Gråt och tandagnisslan. Men jag överlevde, jag flög inte av, hästen skadade sig inte och instruktören var förlåtande.

Jag och instruktören var rörande överens om att jag behövde få mer galoppträning i längre sträckor och verkligen få möjlighet att hitta rätt teknik. Så det är vad vi ska öva på nästa gång. Galopp, galopp, galopp. Om och om igen, i kortare sträckor, för att sedan länga dem. Men inte fritt ute i skogen såhär som idag.

 

Hoppas att ridningen flyter på bättre för er andra där ute i hästvärlden!! Och kom ihåg att man aldrig utvecklas och blir bättre om man ger upp. Det försöker jag intala mig själv nu så här i sorgens tider. :) Värre än så här kan det ju inte bli, tänker jag. Nu kan jag bara bli bättre!! :D