Capriole

 

Idag fick jag rida en vacker skimmel med mycket nerv och energi. Han var så svår att bromsa att han brukade få ta ledningen på alla lektionerna, informerade stalltjejerna mig. "Om han inte får vara först så ser han till att bli det ändå", fnittrade de. Det lät ju lagom lovande, tyckte jag! Fart och fläkt är alltid välkommet. Hellre det än att rida på en häst som somnar i varje hörn. Men inte skulle väl även jag få den förmån att vara först i ledet? Nejdå! Kroniskt straffad som jag är hamnade jag varken först eller sist utan MITT i smeten. Mitt bland alla de där små gossiga ponnierna som snubblade fram på sina tjocka ben i snigelfart. Jag, där med min sprakande skimmel som bara ville meja ner varenda konkurrent ute på banan. Kanske inte världens bästa förutsättning för att detta ska bli en bra lektion?

 

 

Som väntat fick jag läraren på strupen så fort jag skumpade in där på banan med min sprakande skimmel. Hon var inte nöjd och ögonbrynen stod som ett kryss i pannan på henne. "Håll in honom, håll in honom!! Han springer ju över hästen framför!" Bannade hon. "Han har alldeles för högt tempo, han har alldeles för högt tempo!" Öh, jo jag tackar! Det vet jag redan om, men det är lättare sagt än gjort att få ordning på den här ångloket. :-/ Jag försökte tala om för skimmeln att det här inte var någon tävling. Jag försökte också tala om för honom att han minsann behövde lära sig att låta andra gå före. Att han behövde lära sig "veta hut", så att säga. Jag övervägde även några kritiska sekunder att ge upp, slänga mig om halsen på honom och skrika "UR VÄGEN!!" till hela raddan av ekipag framför. Låta honom få utlopp för sin energi och bara störta iväg utan vett och sans. Men jag bet ihop och tog istället det sinnesfulla beslutet att skärpa till mig. Försöka se hans energi som en utmaning istället, ett prov på min ridningskunskap.

 

 

Nu ska jag minsann visa henne, tänkte jag. Laddad upp till tänderna. Nu ska jag visa henne att jag kan kontrollera detta yrväder. Jag höll in honom. Han frustade och trampade och krökte på nacken. Längtade efter att få störta iväg. Såg ut som en överspänd lyktstolpe. Kändes som en påtänd stubin, redo att explodera vilken sekund som helst. Men läraren nickade belåtet när vi passerade. Bra så, fortsätt så.

 

Plötsligt blev jag så duktig på att hålla in honom att vi började halka efter ekipaget framför. Något jag först inte märkte. Men det gjorde läraren. "SITT INTE OCH SOV!!" Gormade hon ilsket och störtade fram till mig och hästen med vilt fäktande armar. "Schas, schas!!!" Fäste hon som en hetsk iller. Hon brukar få lite sådana utbrott ibland, så det var inget nytt för de andra eleverna. Dock för mig. Min övertända skimmel satte förstås hjärtat i halsgropen och blev så rädd att han tappade all självbehärskning. Först tog han ett paniksprång åt sidan, in i staketet, och störtade sedan iväg över ridbanan i något slags okontrollerad vansinnesfärd. En blandning av slängtrav i maratontempo och explosiva galoppsprång då och då. Den ena stigbygeln tappade jag omgående, när vi for in i staketet, och den andra for av kort därefter någon gång under färdens början. Jag susade alltså fram där utan något stöd i fötterna och för en nybörjare som mig är ju en sådan form av ridning utmaning nog, även under kontrollerade former.

 

Farten var för hög för att jag skulle kunna klara av att rida nedsuttet på ett behärskat sätt. Inte heller hade jag någon tanke på att det gick att rida lätt utan stigbyglar (va, kan man det??), det är inget jag har provat och ingen färdighet som jag kände att jag ville pröva på just under denna färd. Nä, jag hade fullt sjå med att hålla mig kvar, och det skumpade så till den milda grad att tänderna skallrade i skallen på mig. Det var bara en tidsfråga innan jag fick smaka sand, tänkte jag. Och vid det laget har jag väl tuggat sönder tungan min, i ren nervositet.

 

"Stanna honom då!!!" ropade läraren irriterat och petade hotfullt med piskan i backen, medan de andra ekipagen med skräckblandad förtjusning försökte hålla sig ur vägen och invänta vilken form av avslut färden skulle ta. Jag vågade inte bromsa för häftigt med tyglarna eftersom jag har hört talas om att vissa hästar då kan lacka ur, bita sig fast i bettet och sluta lyssna på ryttaren, så att färden blir än mer trafikfarlig än den redan är. Istället försökte jag därför med konceptet att lugna hästen med rösten och bromsa in lite i taget. "Whoo, whooo, prooo, prohowohoproo woollohoplookooookeiiyyyöööuuuuååå....!" Jag testade alla lugnande läten jag kunde komma på och lät antagligen som en blandning av en skräckslagen serenadsångare och en bakfull ornitolog. Men det fungerade, även om bromssträckan blev längre än vad min lärare hade önskat. "Det där borde du klara vid det här laget!" muttrade hon när jag och hästen äntligen fick stopp på varandra. Hästen först och jag strax därefter, fastklistrad med ben och armar omkring bringan på hästen. Hon delade inte min tacksamhet över att jag överlevde färden och att häst såväl som andra ekipage omkring var hela och oskadda.

 

 

Visst kändes det inte superelegant att rasa fram sådär obehärskat och dessutom avsluta hela föreställningen med att halka omkring hästens nacke, med tungan hängandes i ena mungipan. Typ. Jag vet inte exakt hur jag såg ut men jag kan ju föreställa mig... Usch. Pinsamt. Jag är glad att det inte stod några snygga manliga åskådare utanför paddocken iaf!

 

Resten av lektionen fortsatte i lugn takt och jag måste säga att den där skimmeln trots allt var en fantastisk häst att rida. Lyhörd, kvick och arbetsvillig. Jobbade på bra med bakben och rygg. Senaste (och första) gången jag red över bommar tyckte jag det var lite svårt att hitta takten och balansen över bommarna, men idag gick det helt okej.