Capriole

Denna lektion jobbade vi med:

Idag red vi serpentiner. Först i skritt, sedan lättridning och nedsutten trav. Tredje gången jag får öva att rida nedsuttet! Och idag fick jag så fin kritik från läraren att jag nästan satte gråten i halsen. (Ni vet, hon slösar inte med beröm i vanliga fall!) "Titta på den där sprattelgubben!" Ropade hon högt och pekade på mig. "Sådär ska ni sitta. Bara följa med i hästens rörelse." Visst kan man tycka att det inte är alltför uppenbart att det var ett beröm, men det var menat som det även om det inte lät så! Jag har hunnit lära känna min barska ridlärare en smula vid det här laget.

 

 

Sedan avslutade vi lektioner med lite galopp. Eller vi erbjöds iaf möjligheten. "Ni får bara två chanser på er! Så sätt fattningarna direkt, annars är det ute med er..." Hotade läraren byrskt. Nervös som jag alltid blir inför galoppen fumlade jag förstås till mina två chanser. Första gången hade jag ett för dåligt tempo, hästen ville bakåt när jag ville framåt och någon galopp lyckades jag inte övertala honom till. Inte ens med spöet i näven. Jag var väl inte tillräckligt förtroendeingivande. Andra gången däremot fick jag till en alldeles exemplaaaaaarisk fattning, rejäl och tydlig enligt konstens alla regler (åtminstone så långt min kunskap når!) och visst lyckades jag då få hästen att kasta sig in i ett par akrobatiska galoppsprång men efter bara några meter valde hästen att sakta av och sikta in sig på det gröna saftiga ogräset som burrade upp sig som ett litet äckligt monster i ett av paddock-hörnen istället. Allt för att göra det svårt för mig att behålla fokus i min häst. Suck. "Du lutar dig fortfarande för mycket bakåt i galoppen." Gnällde läraren och vevade med spöet. "Det är därför han saktar ner."

 

 

Nej. Jag har inga tankar. Det står stilla i hjärnkontor. Inga frågor heller. Just nu sitter jag bara här och känner mig vissen över att jag inte satte galoppen. Och så får det väl lov att kännas ibland... Visset.