Capriole

 

 

Dagens lektion blev en uppföljning på dressyrkursen - voltarbete i samtliga gångarter. Lättare sagt än gjort. Jag lyckades ju inte så bra med detta på dressyrkursen. Första dagen hade jag en häst som kastade sig framåt utan sans och betänklighet, så att jag nästan höll på att flyga genom taket och smaka talltoppar, och dagen efter fick jag istället rida en gräsmagad soffpotatis som släpade benen efter sig. Ingen av dem gav mig någon ljuvlig känsla av galopp på volt, och ingen av dem lyckades jag ge någon ljuvlig upplevelse av en ryttare i kontroll.

 

Idag var det upp till bevis.

 

Men jag fick samma häst som sist! Både bra och dåligt. En jättefin och charmig häst med alldeles lagom stora proportioner! Men... som jag antydde... Inte världens motor i den ponnyn inte! Men vackert face har den iaf, den här ljuvliga pållen. Och äntligen kom jag ihåg att fotografera oss!!! Håll tillgodo! Här kommer några selfies!! =D

 

 

Men jag kämpade på. Försökte få ihop honom lite i skritten och traven. Lyckades väl delvis. Han var stel och stretade mest emot. Jag försökte tänka på sitsen till minsta lilla detalj. Ner med hälarna, ner med händerna, avslappnade armar, titta längre bort, avslappnade axlar, starkt bål etc. etc. etc. etc. och lättnaden var enorm när jag var den enda i gruppen som inte fick någon kritik i traven (vilket är ovanligt och ett gott tecken - min lärare älskar att kritisera)!

 

Jag kände mig - med något modifierad sanning - som ett dressyrproffs. Ända tills... galoppen. Den förbarskade galoppen. Den tar mig på bar gärning varje gång!!! Den "klär av mig" och avslöjar mig som den novis jag verkligen är. Med noll koll och balans. :-(

 

Galoppfattningen satt och framåt kom vi, men jag fick peta till några gånger med spöt under framfarten för att hästen inte skulle tappa motivationen. Det största problemet var dock min sits, som totalt falerar varje gång jag ska försöka mig på att gå över från den trygga traven till den stormiga galoppen. Som det alltid blir. Jag har inte hittat hemligheten till att kunna slappna av med benen i galoppen än utan sitter fortfarande och kniper som en krabba om magen på hästen. Samt att mina händer kör sitt eget race någonstans ovanför/runtom/under halsen på hästen. Fladdrar och fumlar och skumpar och skrämmer vettet ur vilken vapendragare som helst.

 

Suck.

 

Jag kommer aldrig lära mig det där. Det där att galoppera snyggt och balanserat.

 

Jag tror jag sätter mig på en stubbe och gråter några fontäner... Vi hörs en ny dag! <3 ;-)