Capriole

 

 

Egentligen skulle jag ju ha hoppat in i en av ridskolegrupperna vid det här laget, men eftersom de redan har jobbat med galopp i den gruppen jag ska vara i så bad jag om att få en extra privatlektion så att jag kunde få testa på detta i lugn och ro. (Lung och ro var ordet... Tillåt mig skratta!) Och jag som är en ganska feg och försiktig stackare var ju en aningen nervös för detta moment. Jag förstod ju att det skulle braka lös på något vis. :-D Jag har visst sällan turen på min sida. Suck.

 

Denna lektion jobbade vi med:

Idag fick jag återigen rida med ridpiska. Om ni har läst mina tidigare lektionsinlägg så förstår ni varför! Det är som sagt ytterst svårt att få Mr W att röra påkarna framåt, framför allt i skritt! Men så fort ridpiskan kommer upp på mitt lår så är det som om han ser åtta lila spöken och han blir plötsligt väldigt alert och vaken. (Lite synd, kan jag tycka, att han har blivit så stum för de riktiga hjälperna.) Jag behöver oftast inte ens använda den där piskan, eftersom dess blotta närvaro får honom att spetsa öronen och pinna på.

 

Lektionen gick både bra och smärtfritt, ända tills det var dags att pröva på galoppen. Instruktören kopplade upp Mr W på longeringslina, eftersom hon tänkte att jag skulle få koncentrera mig på att känna in rytmen, utan att behöva tänka på halt, start, tempo och styrning. Jag hade med andra ord ingen som helst kontroll över hästen själv. (Något jag inte alls var bekväm med. Jag hade mycket hellre lärt mig fixa galoppen på egen hand på fyrkantsspåret.)

 

 

Det var uppenbart att Mr W inte hade en angenäm relation med longeringslinan. Så fort den kopplades på började han bete sig nervös och spooky. Jag insåg omgående att denna resa skulle sluta i tragedi. Instruktören försökte korrigera Mr W's beteende, men det ledde bara till ett ännu större motstånd hos Mr W. Han fick upp ett rasande tempo och när hon försökte få honom att bromsa ner uppstod en dragkamp dem emellan. Han bockade och sparkade med bakbenen och jag satt på ryggen i total okontroll. Som något slags tredje hjul, som var frånvarande de andras oenigheter. Jag hade vid det här laget tappat båda stigbyglarna och tyglarna! Istället satt jag med händerna på sadeln och försökte klamra mig fast för brinnande livet.

 

Då var det som om instruktören gav upp hoppet om att få hästen under kontroll. Lika bra att få det här överstökat, tänkte hon kanske. Så hon ropade till mig: "Nu sätter jag upp honom i galopp!" Vad han hade för gångart innan denna galopp vet jag inte, för det kändes som lite alltmöjligt. Men nu bar det iaf iväg! Det fanns ingen tid för varning eller eftertanke. Jag bara flaxade fram där med händerna krampaktigt om sadeln och benen spretandes åt alla håll. Och i och med att vi galopperade på en alldeles för liten volt blev centrifugalkrafen för hög för en sådan originell ridmetod...

 

I några, nååååååågra snabba millisekunder hann jag överväga om jag verkligen hade spänt sadeljorden tillräckligt mycket för att klara av denna våldsamma framfärd. I nästa sekund började horisonten ge vika. Och eftersom jag inte höll i varken man eller tyglar så var det jag, tillsammans med sadeln, som ståndaktigt gjorde bravaden att snurra runt hästens mage och undersöka dess undersida. Säkert var detta ungefär lika obehagligt för hästen som för mig. Han tog sats och sparkade bakut mitt i galoppen för att bli av med kräket på sidan/under magen (vet inte exakt varnågonstans jag befann mig). Ungefär där någonstans var det goodbye för mig... Jag seglade iväg igenom ridhuset... Säkert bara sisådär en halv meter. Men rent mentalt flera mil. Och så damp jag ner där någonstans i ett litet pinsamt pladask. Ingen avsittning att skryta om.

 

 

Jag låg där i spånet en stund och funderade. Lagom kaxig. Höften knakade och ena benet ville inte svänga runt. "Upp med dig!" Röt instruktören. Jag hade ganska rejält ont, men förstod att det inte var läge att sjåpa sig. Sådana här missöden upplever väl de små stalltjejerna var och varannan dag. Ingen grej liksom. Jag reste mig och släpade med mitt osammarbetsvilliga vänsteben upp i sadeln igen. Kände mig lagom taggad. Det vill säga, inte alls.

 

Det gick inte bra från och med denna händelse. Vi försökte ge oss på en ytterligare galopp, men hästen hade blivit lika skärrad som jag och i samma stund som jag kom upp på hästryggen upplöstes vi båda i någon slags gemensamt nervositetrus. Han vägrade att galoppera och jag förstod honom. Vem längtar efter att få en sladdrig människa klängande runt sin mage? "Vi får jobba mer med detta nästa gång." Sa instruktören sammanbitet och lät hästen varva ner.

 

 

Galoppupplevelsen var en besvikelse för mig och säkert någonting som jag kommer tycka är lite jobbigt att testa igen. Jag föreställer mig liksom hur jag blir avkastad gång på gång, hur jag svävar runt där i ridhuset och aldrig kommer vidare.

 

Samtidigt kan jag också se att jag är en erfarenhet rikare. Om inte annat lär jag väl komma ihåg att kontrollera sadelgjorden ordentligt i framtiden... ;-)

 

För att vara förberedd till nästa galoppfiasko har jag googlat runt lite på det här med att bli avkastad, och hittade några genialiska tips på HUR man ska flyga av (om man nu tänker göra det). Hur man flyger av tryggt och hur man gör det med stil. Så här lyder instruktionerna:

 

 

Obs. jag hoppas att ni noterar ironin i detta! Nej, landa inte så här på rumpan. Det ser bara funktionellt och elegant ut på animerad bild. I verkligheten gör det nog ganska ont i svanskotan! ;-)