Capriole

 

Som om förra lektionsens motighet inte var nog... Idag gick ungefär allt jag har hunnit lära mig dessa tre lektioner åt pipsvängen... Och allt berodde på de där eländiga stigläderna. Och hästens dåliga humör. Och mitt dåliga humör.

 

Vi fick en dålig start helt enkelt. Hästen var sur och behagade inte gå. Åtminstone inte åt rätt håll. Åtminstone inte framåt. Han slängde med huvudet, backade, snurrade runt, lunkade i ren trots tvärs över hela ridplanen och struntade fullständigt i mina korrekta tygeltag och intensivt framåtdrivande skänklar.

 

Läraren tyckte att jag hade knät för långt fram på sadeln. Foten för långt upp. För långt fram. "Slappna av så att benet blir längre och kommer längre bak!" Uppmanade hon. Men så fort jag slappnade av så åkte benet upp, som om det hängde i någon slags gummiannordning, och böjdes ännu mer. "Men varför böjer du på benet?" Undrade hon. "Jamen, jag kan inte sträcka ut det mer. Det känns som om stiglädret är för kort!". Sa jag. Hon: "Nejdå, du ska bara slappna av ordentligt." Detta höll vi på att traggla med största delen av lektionen och allt annat fick vänta tills vi hade fått ordning på det.

 

Inte förrän det bara var 10 minuter kvar, och efter att jag upprepade gånger bestämt hävdat att stigläderna MÅSTE vara för korta och att jag vill att hon ska hjälpa mig att ta en extra koll på dem, stannade hon hästen och kontrollerade detta. Mycket riktigt var längden på tok för kort. "Du har så rysligt långa ben!" Utbrast hon förvånat.

 

Lektionen blev plötsligt tio tunnor lättare efter att de där stigläderna rättades till. Och vi kom överrens om att vi skulle kontrollera detta ordentligt i starten av lektionen nästa gång.

 

Mitt ben såg ut som på mittenbilden här ovan! Det var bara helt omöjligt att få en bra sits och hållning.

 

 

Jag kände mig besviken och frustrerad. Det kändes som om jag hade lagt pengar på en helt onödig lektion, och att jag inte hade lärt mig något nytt. Om stigläderna bara hade varit rätt från början hade vi kunnat fokusera på något vettigare!!

 

Jag var så missmodig efter lektionen att jag och läraren fick ha ett "krissamtal". Hon menade att jag hade alldeles för höga krav på mig själv och att jag måste ha tålamod och ge det tid. Man lär sig inte rida över en dag och det tar många år att hitta rätt balans och sits. Jag lyssnade väl lite sådär halvhjärtat... ;-) Jag vill  ju köpa häst om ett år, så jag har inte tid att vänta på sits och balans i flera år!! Hallååååå... hur svårt kan det vara??

 

Men, men... Två steg fram och ett bak, heter det inte så?