Capriole

 

 

Idag hade jag en riktigt spännande lektion på en spännande häst!! Han hette Isen (jag kallar honom iaf för det här) och såg ut ungefär som på bilden ovan. En välutbildad, men ung och något oerfaren häst. Vilket innebär att jag kan lära mig mer på honom, men också att det kräver mer av mig som ryttare. Den islandshästen jag red på innan, Flisan, är också en välutbildad häst men äldre och erfaren, vilket märktes genom att hon ibland "hjälpte mig på traven" och gjorde det som hon visste att hon skulle göra. Trots att jag kanske gav lite fel signaler. (Å andra sidan kunde hon också ibland göra det hon trodde förväntades av henne fast ryttaren inte alls ville det, så på så vis krävde hon också sin beskärda del av ryttarskicklighet.)

 

Min nya lektionhäst Isen gjorde inte vad han förväntades göra, han gjorde EXAKT det som jag bad honom om, inklusive alla mina nybörjarfel! Vilket innebar att om jag gjorde minsta lilla fel så kunde det bli kaaaaos. Han blev lätt förvirrad och kunde bestämma sig för att strejka om han upplevde att ryttaren var allt för otrygg/jobbig, varnade instruktören. Men han var otroligt lyhörd och alltid på hugget!! En dröm att rida och en ära för mig att få rida. "Jag låter inte vem som helt rida honom!" Varnade min lärare mig. "Han kommer inte se mellan fingrarna på dålig ridteknik, det kommer du att märka!"

 

Jag gillade instruktörens filosofi. Oftast blir man som nybörjare tilldelad den "enklaste" hästen. Varför då??? Så att man ska slippa utmaningar? Så att man ska kunna komma undan med en dålig ridteknik? Så att det ska ta oändligt mycket längre tid att verkligen lära sig rida? För det kommer det ta, om man hela tiden slipper undan med en massa nybörjarfel. Min instruktör tycker att om man bara kan hantera det och har kommit någorlunda långt på vägen så är det ultimata att ta lektioner på välutbildade hästar som verkligen kräver sin ryttaren. Det är då man lär sig bäst. Och jag håller med om det!

 

Så nu är det slut med det! Nu är det slut med att se mellan fingrarna på mina nybörjarmissar! Nu ska jag lära mig rida på riktigt!!!

 

Denna lektion jobbade vi med:

Vi värmde upp med samlad skritt och volter. Jag var begistrad över att få rida Isen! Han var otroligt lyhörd och finkänslig. Underbar att rida. När jag försökte bromsa så räckte det att jag bara lutade mig lite bakåt. Han tvärstannade så på stört att jag höll på att flyga över nacken på stackarn. Och starterna var ungefär detsamma. Bara jag sträckte lite på mig i sadeln så blåste han iväg! Vi fick jobba en bra stund innan jag förstod hur jag skulle hantera honom för att få behagliga starter och halter.

 

Sen fick jag för första gången uppleva vad det vill säga att en häst går "bakom hand". Isen försökte en stund under vårt uppvärmningsarbete fly bettet genom att trycka huvudet mot bringan, så instruktören bad mig lyfta upp huvudet på hästen. Det vanliga är väl annars att hästarna sträcker på sina halsar och sticker mularna i vädret, när de vill fly bettet och slippa arbeta. Dvs. att de går "framför hand". Det är så ridskolehästarna brukar gå iaf, upplever jag. Med huvudena i vädret.

 

Sedan testade vi tölten, vilket var lättare sagt än gjort!! Isen var tvärt om mot Flisan som jag hade ridit på innan. Flisan var 5-gångare och hade en utpräglad tölt. Det var mer eller mindre omöljigt att hitta traven på henne (åtminstone för mig som nybörjare). Isen är 4-gångare och har en stark trav som han gärna stoltserar med även när meningen är att han ska tölta.

 

Oj, vad jag kämpade! Och jag förstod nog aldrig vad jag gjorde för fel. Han ville bara lägga sig i traven hela tiden och hans trav var bedrövlig. Jag studsade som en förvånad badanka. "Han har en väldigt bra trav, men svår!" Förklarade instruktören. "Det är de hästar som har de skumpigaste traven som oftast också har den renaste." Okej? Det tyckte jag var en intressant information! Det får jag lägga till på kom-ihåg-listan.

 

Hon tipsade mig om att korta tyglarna och få upp huvudet lite innan tölten. Samt komma ihåg att driva på ordentligt. Som vanligt var jag för feg med hjälperna... för svag drivning och för slapp kontakt i tyglarna. Han behövde ett stadigt stöd i tyglarna. Hur svårt ska det vara egentligen?? Morr.

 

Vi testade framdelsvändning. Detta testade jag ju även på Flisan förut (den lektionen kan läsas om här!), men det var ganska svårt att få till det då. Hon "gled undan" helatiden och flyttade på frambenen när hon flyttade bakbenen, vilket hon ju inte skulle göra. Men när jag testade detta med Isen.... Wow!! Han gjorde PRECIS vad jag bad honom om och gjorde helt perfekta framdelsvändningar. Vilket fick mig att inse att det nog inte bara var jag som gjorde fel på Flisan utan det var även hon som hade lite svårt att förstå signalerna. Vilket instruktören också bekräftade.

 

Möjligtvis behövde vi jobba lite mer på att han också ska trampa med frambenen. Jag tror att han ibland bara vred runt dem.

 

Nästa skojiga övning var skänkelvikningen! Första gången för mig. Det gick inte helt perfekt, men helt okej för att vara första gången. Jag behövde bara vara lite stadigare i yttertygeln ibland, för han hade en tendens att glida undan den och gå för mycket framåt och för lite i sidled. Vi testade dock inte detta i tölt utan bara skritt.

 

För er som inte vet hur man gör en skänkelvikning så är det en övning där hästen går snett i sidled och där benen korsar varandra. Se följande film!

 

Jag skippar att förklara exakt hur man gör, det gör jag istället när jag skriver inläggen som jag kallar för "Kunskapsöversikten", för blogginläggen blir för långa och röriga annars.

 

 

Det kändes som om jag hade hunnit lära mig hur mycket som helst på denna lektion och jag ÄLSKADE att rida Isen!!